Reviews of "Jag ska ta hand om dig"

 

Jönköpingsposten 2016-03

"Jag ska ta hand om dig" är det pretentiösa namnet på Erik Östenssons fotoutställning som visas på Eksjö Museum fram till och med den 28 mars.

Det handlar om ungdomar som befinner sig i gränslandet mellan barn och vuxen och som manifesterat sin bräckliga vuxenstatus i ett vankelmodigt beslut att lämna föräldrahemmet. Det är uteslutande norrländska tonåringar vi får se på bilderna. Frigörelsen, som annars hör till det mest universella, får i denna norrländska tappning skarpare konturer och steget ut i världen känns längre.

Motiven är i huvudsak hämtade från Östenssons egna hemtrakter under uppväxtåren i Västerbotten. Miljöerna är karga och kalla. I naturen breder kalhyggena ut sig, medan det förefaller mer vildvuxet inne i bebyggelsen, där själva ortnamnen är översnöade och överplogade på skyltarna. Nejden vilar i ändlöst stillestånd, till synes i avsaknad av liv.

Ungdomarna och den i grunden torftiga närmiljön i den privata sfär där de dväljs: mest sunkiga madrasser på golven i omöblerade bostäder - det kan göra detsamma huruvida fotografierna är arrangerade eller inte - utgör ytterligare exempel på det krumpet dystra i samhällets absoluta periferi.

Det syns inga glada miner hos dessa ungdomar. De ser riktigt ensamma ut, ända in i själen. De verkar betänksamma, villrådiga, kanske en aning stukade.

Men Östensson har samtidigt lyckats vaska fram en viss kontrastverkan i den belägenhet där de unga ändå oåterkalleligt har tagit det första betydelsefulla steget. De framhäver gärna sina personligheter. Runt madrasserna prålar de attribut som stundligen formar deras identiteter, allt från böcker och staplar med kassetter till gitarrer.

Genom det dimmiga landskapet slingrar de krokiga vägarna. Inne i byarna ger gatlyktorna en viss illusion av värme. Sedan försvinner vägen ut i det okända. Så gör även den väg ungdomarna har att anträda.

Erik Östensson, som idag bor i Stockholms-trakten, minns sina egna osäkra steg, när han som ung valde att lämna hembygden. Han skulle själv ha behövt någon form av omhändertagande då, därav namnet på utställningen. Huruvida en sådan senkommen bekännelse skulle kunna vara till hjälp för dagens unga som är redo att pröva sina vingar är ytterst tveksamt. Men onekligen når hans smala budskap i minutiöst utvalda motiv fram till en publik som redan delar hans erfarenheter och kan känna igen sig. Fotografierna talar för sig själva.

Författaren Aino Trosell påstod en gång i förbigående i en intervju, eller om det var en krönika, att ingen kan flytta hem mer än en gång, vad hon nu menade med det. Skulle det vara själva flyttningen som efter en tids hattande hit och dit förvandlas till något annat, eller är det hemmets glans som flagnar?

Det vore lättare att förstå om någon sa att man inte kan flytta hemifrån mer än en gång. Barndomshemmet förknippas livet ut med hemmet för många, oavsett vilka minnen man har därifrån. Således flyttar man inte hemifrån i samma grad efter första gången. Det är väl ungefär vad Erik Östensson vill visa. Det här är det verkligt stora steget hemifrån. Särskilt om man är ung och föga livserfaren.

Hur som helst är de svenskar som livet ut bor kvar på den ort där de föddes en försvinnande liten minoritet. Så huvudpersonerna i utställningen är ingalunda unika.

Mer som kuriosa kan nämnas att Östensson är på väg hem med sin utställning. Efter Eksjö ska den visas i Umeå.

Och Eksjö Museum ska till våren ha en större utställning med hemmet som tema.

Text: Sten Hjalmarsson  

 

Volym Konsttidningen 2016-06-27

Två nya fotoböcker

Ett uppslag i Sara Linderoths fotobok En sång om livets gång visar fiskare på vårvinterns is någonstans i Västernorrland. Utspridda på isen deltar de ändå i något gemensamt, som vore de rituella utövare av en religion utan vare sig gudom eller helgedom. En blodig gädda i snö och upphängda plastkassar på en laduvägg antyder att det rör sig om en fisketävling i Ånge kommun.

Bilden av ett översnöat ortsnamn i Erik Östenssons fotobok Jag ska ta hand om dig döljer inte helt att hans motivkrets finns i Västerbotten och i synnerhet i trakten kring Nordmaling.

Med ens har Linderoths och Östenssons arbeten gett oss två generösa bidrag till flödet av bilder om Norrland. Sara Linderoth offentliggjorde sin bok under Y-salongen på Länsmuseet Västernorrland under våren. Ursprungligen var den del av hennes examensarbete från Konstfack 2015. Ett urval av Erik Östenssons fotografier ur boken visades i Umeå konsthall fram till 29 maj 2016. Båda hör förstås hemma i en tradition där Sune Jonsson och Stig T Karlsson en gång satte ribban. På senare tid har Erik Holmstedt gjort flera fotoböcker om Norrbotten. Elin Berge har skildrat hur thailändska kvinnors migration präglar Västerbottens landsbygd. Mikael Gudrunsson står för bedriften att ha följt Carl von Linnés färdväg, Iter Lapponicum, från 1732 och i nutid fotograferat samma platser för den egna boken Resa i Norrland. Vad dessa konstnärer har gemensamt är att de varit sina egna uppdragsgivare men att deras initiativ ofta haft stöd från Sveriges Bildkonstnärsfond.
I Holmstedts bok Betraktelser från 2012 finns en prolog skriven av författaren Kristina Matsson som sammanfattar den problematik som allt landsbygdsliv numera dras med. Städernas obevekliga dragningskraft är global och ger överallt upphov till vikande befolknings- och skatteunderlag i landsbygd. Ändå blir jag upprymd när jag nu växelvis bläddrar i de bägge nya böckerna och ser vad de fångat upp och förmedlar. Bilder av platser och människor som skapar meningsfulla samband och sammanhang.

En bildsvit som Linderoths kommer inte till utan konstnärens närvaro i en trakt över avsevärd tid. Under sitt fotografiska fältarbete har hon varit med i köken, på verandorna och festerna, på parkeringsplatserna, länsvägarna, simskolan och Luciafirandet. Ibland har hon stått och fotograferat utanför hemtrevnaden och gemenskapen - ute i snön. Hennes bildrapport avspeglar inte det sensationella utan de lågintensiva höjdpunkter som ändå infinner sig i tillvaron. Jag har sett besläktade bilder av Lars Tunbjörk från närliggande Timrå kommun och upplevt dem som tröstlösa. De hör till hans mest brutala. Jag funderar på varför Linderoths skildring istället känns hoppingivande. Både Tunbjörk och Anders Petersen har avbildat tinande snögubbar, stadda i förfall. När Linderoth möter en gubbe i snön utanför någons hem ler den godmodigt. På plats i glesbygdens utsatthet och knapphet har hon, i stället för sönderfall, synliggjort spåren av nedlagd omsorg. I hennes bilder syns ofta en vilja och strävan mot skönhet och gemenskap. Den norrländska landsbygdens små glädjeämnen ser ut att finnas utspridda i vardagen. Det handlar bara om att fånga upp dem, vilket hon gjort.

Erik Östenssons utgångspunkt är den hembygd han känner från sin uppväxt men som han, likt andra jämnåriga, måste lämna för att skapa ett eget liv, utan föräldrarnas beskydd. Han riktar sökaren mot den ömtåliga punkt som är glesbygdens öde; att de unga flyttar därifrån. Han uppsöker och avbildar några unga och fångar detta sällan skildrade skede i flykten. Boken innehåller porträtt av individer, hem och familjer. Bilderna av människor binds samman med skildringar av det omgivande landskapet eller fragment av natur. Allt utgör sammantaget den hembygd från vilket uppbrottet måste ske. Bilder av mörker och snö visar de svagt upplysta vägar som leder hem i samma mån som de leder därifrån. I familjeporträtten skymtar flera generationer av välvilliga vuxna vilka de unga ändå är i färd med att överge. Som unga vuxna ser de betydligt mer villrådiga ut än som kaxiga högstadieelever enligt några inflikade porträtt.

Handlar nu Linderoths och Östenssons fotoböcker om skilda världar eller om norrländsk glesbygd med gemensamma drag? Kulturgeografer har gjort beräkningar av vilka pendlingsavstånd som är acceptabla för att landsbygd ska vara livsduglig genom ekonomisk draghjälp från inkomstkällor i städer och metropoler. En sång om livets gång handlar om människor som verkar tycka att livet är värt att levas i just de miljöer de gör sitt bästa för att bygga upp och vidmakthålla. I Östenssons hembygd har flera generationer synbarligen lyckats väl i sin strävan att bygga upp trygghet och hemtrevnad. Ändå är uppbrotten oundvikliga och självvalda.

Att stanna kvar eller återvända, att flytta in eller överge fortsätter att vara centrala teman i norrländsk diskurs. I Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik kan man kvartalsvis följa detta drama i exakta siffror. Linderoths och Östenssons fotografiska essäer tangerar dessa förhållningssätt utan att göra dem till huvudsak. De har varit mer upptagna av att förmedla bilder från de liv som levs här och nu. Som om längtan efter det urbana inte vore förhärskande norm. För mig är det upplivande att se nya versioner av norrländska landskap, bilder som varken reproducerar gängse indicier för förfall eller som idealiserar. En glesbygdstillvaro som, utan att vara kravcertifierad, ändå är synbart livsduglig.

Om jag vore från en annan världsdel och fick syn på dessa bygdeskildringar skulle jag genast försöka bege mig hit. Knappt har jag tänkt tanken förrän den visar sig vara officiell strategi. Nordmalings kommun blir projektledande i en satsning som ska locka långväga turister till fem västerbottniska kommuner i en nationell plan för regional turism. Kommer de långväga besökarna att hitta till Östenssons snöiga väg hem?

Text: Margareta Klingberg

 

VERK TIDSKRIFT 2016-05-30

Berätta om arbetsprocessen kring "Jag ska ta hand om dig".
Hur kom projektet till och hur har det förändrats under processens gång?

När jag sommaren 2001 kom tillbaka till Sverige efter studier på International Center of Photography (ICP) i New York var jag full av nya intryck. Före studierna hade jag arbetat i en dokumentär tradition med Larry Clark och Nan Goldin som främsta förebilder men på skolan hade jag mött det konceptuella fotografiet och försökte nu närma mig detta.

Väl hemma i Sverige sökte jag efter inspiration och idéer som kunde ligga till grund för ett fotografiskt arbete. Jag hade köpt en storformatskamera för att tvinga mig till att tänka först och fota sen. Med en storformatskamera skulle jag inte kunna fortsätta fotografera allt jag mötte. Det skulle helt enkelt vara omöjligt att bära runt på den. Resultatet blev dock att jag gjorde just detta. I den ena handen hade jag en tygpåse med den tunga och stora kameran och en kartong med fyra kassetter och i den andra hade jag ett stativ. Vilka bilder jag skulle göra och vad jag ville berätta med dessa hade jag ingen aning om. Istället fortsatte jag som innan. Jag gjorde bilder som jag tyckte var viktiga och som på något sätt skulle få mig att bättre förstå den situation som jag befann mig i.

I samtal med en vän kunde jag plötsligt få en stark känsla av att situationen var viktig och efter att ha bett kamraten sitta stilla precis som hon satt hastade jag iväg efter kameran. Femton minuter senare, efter att ha monterat kameran, mätt ljuset och laddat filmen, hade jag gjort en exponering. Två exponeringar hade jag inte råd till. På detta sätt fortsatte jag i flera år att göra bilder. Ofta styrd av en plötslig och stark känsla av att situationen och motivet framför mig var mycket viktigt. Den tanke eller det koncept som jag önskade skulle driva mig framåt var helt frånvarande.

Under denna period gjorde jag fotografierna som nu är samlade i arbetet ”Jag ska ta hand om dig”. Till sist lyckades jag vända på processen och sakta men säkert började idéerna komma före bilderna. Men med jämna mellanrum närmade jag mig bilderna jag gjort under den där tiden då jag planlöst vandrat runt med tygpåsen och stativet för att se om det fanns något där som jag kunde göra något av. Tiden gick och ju mer distans jag fick till tiden då bilderna togs desto tydligare talade de till mig. Jag började se att bilderna berättade historien om en ung man som tog sina första skakiga steg ut i livet som vuxen. Runt omkring honom fanns andra unga människor i samma situation. Hans blick riktades framåt men lika mycket tillbaka till barndomen. Det var som om han sökte trygghet där för att sedan kunna fortsätta framåt.

Vid varje nytt försök att närma mig arbetet skapades en ny dummy. Tre eller fyra dummys senare kontaktade jag ett förlag och det beslutades att arbetet skulle ges ut i bokform. 2012 gavs boken ut. Efter ytterligare fyra år har nu arbetet visats på Landskrona fotofestival, Kungsbacka konsthall, Eksjö museum och fram till den 29 maj i år (2016) ställs bilderna ut på Umeå konsthall.

Detta arbete har alltså följt mig i över 15 år. För varje gång som jag återkommer till det fortsätter det att växa. Bilden av vem den unge mannen var som en gång i tiden gjorde dessa bilder blir tydligare men också mer komplex. Om jag kommer närmare någon sorts sanning om den tiden vet jag inte. Kanske skapar jag bara en berättelse om vem jag en gång var. 

Varför använder du dig just av fotografi och film som uttrycksmedel?

Vissa saker väljer vi inte. Fotografiet var det verktyg som jag kom i kontakt med och det var min ingång till konsten. Tyvärr tror jag många som fotograferar fastnar i det mediet. När jag läste fotografi på folkhögskola var det bara det som gällde. Vi fick aldrig prova någon annan uttrycksform. Det var helt enkelt det enda jag kände till. Då jag arbetat många år på förberedande konstskola vet jag att det är helt annorlunda. Där får eleverna prova många olika verktyg för att uttrycka sig. Men förutom denna nackdel kan jag också se en fördel. De flesta uttryckssätt handlar också om att behärska ett verktyg. Fördelen med att inte byta är att det ger möjlighet att förfina hantverket.

Jag har nog alltid haft ett stort behov av att undersöka världen och min relation till den. Då kameran var det verktyg jag behärskade använde jag den. Sedan har mina behov förstås förändrats under åren men kameran är ett verktyg som man kan använda på många olika sätt. Anledningen till att jag använde en kamera för tjugo år sedan är en annan än i dag. Då jagade jag vackra bilder på fåglar och i dag gestaltar jag inre bilder som jag försöker förstå. Kameran fungerar bra för båda.  

TEXT: LINDA BERGMAN

 

Norrköpngs Tidningar 2013-07-23

 Fotografisk tidskrift nr 3 2013

Fotografisk tidskrift nr 3 2013

 

Folkbladet 2016-04-28

”Dröm och verklighet passade inte ihop”

KONST. På Umeå Konsthall, Stadsbiblioteket, pågår Erik Östenssons utställning ”Jag ska ta hand om dig”.

Utställningen pågår mellan den 16 april till den 29 maj.

En fotoutställning som har det norrländska landskapet, ungdom och dröm som några av sina centrala teman.

På bilderna ser vi konstnärens vänner, nästan malplacerade, utslagna i vad som ser ut som temporära platser, sovsäckar, tält och på obäddade madrasser.

Mot dessa temporära människoliv gestaltas det norrländska landskapet med bilder på evighetslånga vägar och översnöade vägskyltar.

Vilka är människorna som är med på dina bilder?

– De unga människorna på bilderna var mina vänner under den tid som jag gjorde fotografierna. De delade min livssituation. Vi hade lämnat våra föräldrahem och flyttat till den stora staden med målet att skapa ett eget liv. Någon läste en kurs på universitetet och andra arbetade med sådant som inte krävde någon utbildning. Vi hade stora drömmar om vad vi skulle bli men vi saknade verktyg för att förverkliga våra drömmar. Man skulle kunna säga att dröm och verklighet inte passade ihop. Jag tror det är detta som gör att de ser utslagna/övergivna ut. Kanske kan landskapsbilderna stå för den verkligheten.

Tror du det ingenmansland som det norrländska naturen kan vara ibland, har det en effekt på vad vi har för idéer om hemmet?

– Hemmet är nog för de flesta något som förknippas med trygghet. Efter att ha vuxit upp i trygghet är det lätt att förminska behovet av trygghet men när tryggheten är borta blir behovet av den tydlig. Hemmet är något som de unga människorna vill slita loss ifrån. Samtidigt söker de efter en trygg plats. Ett hem. I skapandet av det nya hemmet blir det hem de lämnat förebild trots att de vill slita sig loss ifrån det.

Vad hände med dessa människor sen?

– Processen för unga människor att hitta en plats i samhället är nog längre än vad den var för 50 år sedan. Men till sist valde vi längre utbildningar på olika universitet i Sverige. Personerna på fotografierna i konsthallen är i dag psykolog, läkare, lektor i matematik och arkitekt. De har alla på olika sätt skapat sig ett hem och en plats i samhället.

Vad är du finner fascinerade med mediet foto?

– Fotografi är det medium som jag behärskar. Under den tid när fotografierna till detta arbete gjordes använde jag kameran som ett verktyg för att förstå och se min egen situation.

Vilken är din senast sedda fotoutställning?

– Denise Grunstein hade en utställning på Nationalmuseet för ett tag sedan som jag tyckte om. Andra fotografer vars arbeten jag tycker om är Jenny Källman och Martina Hoogland Ivanow.

Text: Judith Bahta 

 

Fotografisk tidskrift nr 3 2013

Erik Östensson/Jag ska ta hand om dig

Erik Östenssons bok är en bildberättelse som med värme och en avväpnande melankoli blickar tillbaka på barndomens landskap. Personer, platser och händelser rekapituleras och flyter samman i en nutida position. Fotografierna tycks utgå från känslomässiga reaktioner som väcks vid återbesök i uppväxtens miljöer. Vintriga landskapsbilder av folktomma vägar blandas med interiörer och familjebilder. En serie inåtvända porträtt skildrar samtidens unga besökare, och den äldre generation som blev kvar.

Boken växlar sinnrikt mellan små fotografier och stora utviksbilder. Av de större fotografierna syns först bara en del av bilden, känsligt samtalande med bilden på sidan bredvid. Som då solskenets vandring över snön långsamt övergår i fotoblixtens reflektion i glaset på ett gammalt bröllopsfoto. Först när utvikens flikar vecklas ut avslöjas hela bilden. Då ser vi husse och matte bredvid hundens ensamma ryggtavla. Och fotografiet ändrar riktning i sin konstruktion av ett slags hållpunkter för minnet.

Text: Magnus Bons


Norrköpngs Tidningar 2013-07-23

Bilder från ett övergivet landskap

Erik Östensson har gått i fotografens Sune Jonssons fotspår och skildrar samma landskap fast tiden har förvandlat det. I sin bok Jag vill ta hand om det berättar han om en del av det samtida Sverige som är på väg att överges.

Man behöver inte resa långt i Sverige, i vilken riktning som helst, innan man når en landsbygd som antingen är på väg att överges eller som transformerats till ett gentrifierat rekreationsområde. Urbaniseringen fortgår och landskapet lämnas åt sig självt, men det ruvar fortfarande på minnen. Det finns spännande historier i den borttynande landsbygden.

Fotografen Erik Östensson har återvänt till sitt landskap Nordmaling och Holmsund i Västerbotten, och han har gjort det med en ömsint medvetenhet om de som varit där före honom i samma syfte.

Han ser övergivna landskap, barrskog och en infart till ett samhälle där skylten med ortsnamnet täcks av ett vitt lager nyfallen snö. Det är samhällen i upplösning men människor, i likhet med honom själv på väg att bryta upp för att flytta till Umeå eller Stockholm eller ännu längre bort. Östensson blandar familjebilder med porträtt på unga människor från dessa trakter.

Han går mycket medvetet i den store fotografen och föregångaren Sune Jonssons fotspår. Via sin fina fotobok med den förtröstansfulla titeln Jag ska ta hand om dig, blir han ett barnbarn i anden till honom. För han stammar från samma trakter som Jonsson gestaltade och dokumenterade med sin kamera och stativ, och han har i ett fall till och med uppsökt samma motiv.

På Sune Jonssons bild ser vi ryggen på ett barn, en pojke. Framför honom lunkar åtta kor längs en grusväg som försvinner i ett okänt fjärran. Men förmodligen till en plats som är kornas eller pojkens hem.

I Erik Östenssons bild är det vinter, blånande skymning, vägen är plogad med en rejäl skrapa. Träd har växt upp på fälten. Telefonstolparna, som också återfinns på Sune Jonssons bild har fått sällskap av lyktstolpar som sprider sitt ljus över en en väg som ligger öde. Det är sent på jorden i mer än en mening.

Det är svårt att undkomma melankolin i Östenssons fotografier. Där finns ett hemma, där allt färre bor och snart inte några vet var det ligger eller hur man hittar dit. Men kanske erbjuder dessa bilder ett slags omhändertagande ändå.

Text: Mats Granberg

 

Sydsvenskan 2013-08-27

Bilder som behövs

Den personliga avsändaren får fotografierna att växa.

På Nygatan i Landskrona brukar butikslokalerna gapa tomma, men inte denna helg. Istället trycker folk nyfiket näsorna mot skyltfönstren. Därinnanför blänker metallen i stängerna på Jenny Nordquists bilder från strippklubbar i London. Det är premiär för Landskrona fotofestival som på ett sympatiskt sätt genomtränger staden. Nygatan är kantad med flera små, lockande utställningar. Fast vad är det för foto som visas?

Snart blir det tydligt att det rör sig om mer än bara bilder. Det handlar om berättelser. Något som understryks på fredagens seminarium med väl valda aktörer från den internationella fotoscenen. Därmed tar festivalen, med fotografen Thomas H Johnsson som konstnärlig ledare, fasta på en angelägen fråga. Vad händer när snart sagt var och en har förvandlats till tvångsmässig fotograf – på krogen, på stranden, vid grillen? Varje dag laddas runt 300 miljoner bilder upp på Facebook, påpekar schweiziske kuratorn och författaren Urs Stahel. Hans budskap är dystert: medan bilden blir allt mer central, förlorar den allt mer av sin betydelse. För vem bryr sig om alla dessa bilder?

Men detta skenande överflöd innebär inte att fotokonsten – i Landskrona med tyngdpunkt på konstnärligt fotografi – spelat ut sin roll. Däremot att urval och sammanhang har blivit allt mer väsentligt. För Aida Chehrehgosha, karismatisk konstnär och årets vinnare av Arbetets museums dokumentärfotopris, kokar arbetsprocessen ner till två avgörande frågor: vad vill jag berätta, och varför?

Det är svaret på dessa frågor som festivalen kretsar kring. Här visas fotografier – drömska, råa, erotiska eller tvära – men merparten betyder något, är del av en historia med en personlig avsändare. För mig är det ofta då det blir verkligt intressant, och här finns gott om exempel. Dit hör Jenny Nordquists bilder av strippklubbar i obarmhärtigt dagsljus, på en gång berövade sin dragningskraft men likväl fyllda av laddning.

Eller Erik Östensson som i en svit samspelta fotografier känsligt fångar det glidande tillståndet mellan tonår och vuxenliv. Den vemodiga skönheten i de norrländska vyerna speglas mot förlusten av barndomens trygghet och den nyvunna självständighetens ensamhet.

På plats är även Malmöbaserade Breadfield Gallery som i utställningen ”Behind the Story” går steget längre, och med dagböcker, provkartor och brev tränger bakom bildernas historia. Det är riktigt bra.

Festivalens sammanhållna grepp får mig att se fram emot nästa års upplaga i Landskrona, en stad som med sitt intima format och fotohistoriska arkiv är en väl vald plats för diskussioner och möten. För av den här formen av bilder och berättelser behövs det fler, inte färre.

Text: Carolina Söderholm

 

Photobookstore October 2013-10-30
Swedish Photography in Books by Johan Brink

It may seem a bit odd that there is no book about Swedish photo books. All there is is a thin little booklet written by Gösta Flemming and he cuts through the entire Swedish Photo book story in twenty pages. Since the booklet came out in 2004 there is a lot of great Swedish photo books missing. But in its simplicity the booklet is a great gateway to Swedish photo book history (if you can read Swedish).

Gösta Flemming is the man behind the Journal Publisher who has spoiled us with brilliant photo books for many years. When I met Gösta at Paris Photo last year he guessed that they have published at least 70 titles. Gösta has a sure eye focused on exciting projects and there are few Swedish photographers who have not turned to Gösta to get good advice. Many of the titles are now extremely rare.

Max Ström Publishers should also be highlighted among Swedish publishers. They made the monographs of Strömholm “Post Scriptum” and Kenneth Gustavsson “The Magic Bar”, and soon there is a monograph about Anders Petersen. Last year he won The Paris Photo- Aperture Foundation Photo book Awards 2012 with “City Diary”. They also stand behind the JH Engström’s “Sketch of Paris “.

There are mainly men who dominate Swedish photography in a historical perspective, especially the big names Christer Strömholm, Anders Petersen, JH Engström, Gerry Johansson, Sune Johnsson, Lars Tunbjörk and Lennart Nilsson.

In conjunction with the Hasselblad Center Photo book exhibition ” The Open Book ” in 2004 there was also a small exhibition with Swedish photo books ” 29 +3 Major Swedish Photo Books “. There are a number of well-known titles on the list, but there are certainly more titles that are unknown outside Sweden. Men dominate the list, but one of the most peculiar books is Agneta Ekman “Tall Maja” now in reissue.

As always there are favorite titles not on the list, such as Esias Baitel and Eva Klasson both included in Auer Collection and Jens S Jensen with his current exhibition “Hammarkullen 1973-2013” at the Hasselblad Center in Gothenburg. There’s also Maud Nycander both books “Choppers” and “Asfaltsnätter”, Stefan Bladh “The Family”, Ralph Nyqvist and Anders Petersens book from the Venice Carnival. Also looking forward to Håkan Elofsson’s “Hollywood Boulevard” that I’ve missed.

The list would probably look different today. During the last ten years are women taking increasing space on the Swedish photo-based art scene. Among female photographers who have made books that stand out are Katinka Goldberg, Trinidad Carillo, Helga Härenstam, Anna Clarén, Hannah Modigh, Agnes Thor, Elin Berge, Nina Korhonen and Klara Källström together with Tobias Fäldt. Male artist such as Mårten Lange, Erik Östensson, Johan Sundgren and Martin Bogren complement the women. In other words, there are many reasons to take a closer look at the new Swedish photography.

Text: Johan Brink

 

Nättidskriften Eremonaut 2013-10-02

Victor Kvarnhall: Om Erik Östenssons fotobok Jag ska ta hand om dig

Första gången jag såg något av Eriks Östenssons fotografier var på hösten 2006, i en studentlägenhet på Ålidhem i Umeå. Det var ett fotografi av en helt vanlig norrländsk, tjock barrskog. Inga trädkronor, ingen himmel, inget speciellt. Bara som att stå mitt i en barrskog i oktober och titta rakt fram - känna den söta, sträva lukten. Eller det är åtminstone så jag minns det. Jag minns också hur jag inte förstod hur ett så ordinärt motiv kunde vara så vackert. Ett liknande fotografi ingår i Östenssons bok Jag ska ta hand om dig, liksom som ett flertal andra fotografier av skogar. Boken är, såvitt jag förstår, en samling av fotografier tagna mellan åren 2001 och 2009. De spänner därmed över ett flertal projekt och inriktningar, vilket till viss del ger ett spretigt intryck. I likhet med en del diktsamlingar – ofta debuter, brukar det påstås – är detta snarare en hopsamling, det är en samling fotografier, snarare än en fotografisvit. För egen del ser jag inte spretigheten som ett problem, vare sig med närbesläktade diktsamlingar eller med denna bok. Vad mångfalden leder till är att varje fotografi bär på en egen början och ett slut, istället för att varje enskilt fotografi bara fungerar som en del i en helhet. Jag påstår dock detta trots Östensson mer eller mindre explicita utsagor om en genomgående tematik. Låt mig återkomma till detta.

I en del av Östenssons övriga fotoprojekt har det mer tydligt iscensatta varit långt mer framträdande än vad som syns i Jag ska ta hand om dig. Fotografierna i boken fungerar snarast som minnesbanker - tecken på att något hänt, belysningar av stunder då man vet att något är över – och man begrundar detta faktum. Det är avbildningar av sängar med hopskrynklade lakan, det är nötta familjefotografier, gulnade tapeter, julprydnader i fönsterkarmar. Det är ett rent frosseri i vardagliga objekt. Men inte för sakens skull. Det finns en stilla, fast likväl drabbande nostalgi som pulserar i dessa motiv. Nostalgi betyder ju hemlängtan, men frågan är förstås: ”Vilket hem?”. Och vad då ”hem”? Den stora förtjänsten med den här boken är att den inte ger svar på sådana frågor, utan enkom bildsätter dem och öppnar för möjligheten att leva ut känslor av sökande efter hem, efter något att hålla i.

Bland fotografierna återfinns en del regelrätta porträtt. Mestadels är det porträtt av unga kvinnor och män som oftast intar en utblickande position mot betraktaren. De ser så trötta ut. Liksom när den vardagliga interaktionen med andra människor får oss att ställa frågor, utifrån känslomässig respons, skapar också dessa porträtt frågor. Vad föranleder ansiktenas utmattning och leda? Vad har de varit med om? Vad är det de vill? Vart är de på väg – mot undergång eller revolution? Trots, eller kanske tack vare porträttens stum- och stelhet går det förhållandevis obemärkt att träda in i sådan dialog med de avporträtterade människorna. Det sensibla sättet att använda det nedtonade för att uttrycka sig tydligt, är kanske den förmåga Erik Östensson mest av allt visar prov på i den här samlingen. Porträttet av en döende äldre man i en sjukhussäng, med en närstående kvinna som vilar mot hans bröst avviker så en smula – även om det visst är ett vackert och berörande motiv. Det avklädda självporträttet är dock det som avviker mest, och som också känns mest överflödigt.

Det är enkelheten i Östenssons fotografier som är slående. Den framstår emellanåt som slarv med kompositionerna, men är givetvis något medvetet och utarbetat. Hursomhelst spelar det mindre roll. Det (till synes) slarviga har en funktion; det får saker att pågå i periferin av, eller till och med utanför Östenssons fotografier. Händer, vägskyltar, lampskärmar, trädgrenar – alla söker de sig in mot eller ut från bilden. Förutom att generera rörelse så pekar de perifiera objekten mot allt det man inte kan observera, allt det som påverkar utan att det går att identifiera. Kanske är detta att betrakta som en metafor för det som verkar vara huvudtemat i boken: relationen till föräldragenerationen.

Även om jag sannerligen respekterar fotografens uttalade intentioner så tycker jag att dessa bilder handlar om så mycket mer än den uttalade tematiken. Fotografierna uttrycker en andäktighet, emellanåt, också en upprymd sådan. Bilderna tvingar en att se det heliga i det vardagliga, med vardagens konkreta objekt som medium. I andra projekt av Erik Östensson har detta tema, eller denna vilja, framkommit långt mer tydligt. Jag är därför extra glad att han i en bok som denna valt mer nedtonade motiv för att få fram budskapet, då det ger en ökad livslängd till, och användbarhet av boken. Frågan man dock måste ställa sig är vilken funktion alla naturfotografierna har. Kontrasten till varje-dag-livets små (minnes-) objekt kan framstå som tämligen stor. Eller så är den mycket liten, kanske är det samma helighet i det vi tar för givet han vill få oss att se också här.

En recensent har jämfört Erik Östensson med Sune Jonsson, vilket jag faktiskt finner en aning missvisande. Östensson laborerar i och för sig med liknande motiv och till viss del med samma typ av teman. Men merparten av hans konstnärlighet har andra funktioner, syften och betydelser. Det finns en oavslutadhet i berättandet som är genomträngande, ett formspråk som varsamt och estetiskt tillfredsställande kan hantera det fula och simpla, samt en förmåga att fånga stämningar av både uppgivenhet och hopp … en lina över vattenfallet där människor balanserar sådana storheter. Det han delar med till exempel Sune Jonsson är ett intresse för andra människors liv, kamp och situation – till skillnad från den introspektion som alltför många av samtidens konstnärer är upptagna av. Till nästa utgivning önskar jag bara att det blir en bok i större format, så att man helt och hållet kan få sköljas över av nostalgins förmåga till både sakral klarhet och profan förvirring.

Text: Victor Kvarnhall


Maison européenne de la photographie 2014-04-03

Le choix de la librairie #7 (The library's selection No. 7)
I WILL TAKE CARE OF YOU, ERIK ÖSTENSSON
Journal, Stockholm, 2012

« Ce travail m’a longtemps accompagné. Après avoir obtenu un diplôme à New York, j’ai commencé à m’intéresser aux relations entre mes pairs et leurs parents ainsi qu’à ma propre relation à mes parents. Nous estimons qu’il est important de faire nos propres choix et nous nous voyons comme indépendant. Mais, malgré ceci, il nous est impossible de ne pas nous relier à nos parents. J’ai l’impression que tous les choix que nous faisons sont, d’une façon ou d’une autre, basés sur eux, même si nous faisons quelque chose qu’ils n’aiment pas. » [...] « Nous étions au milieu d’un processus de libération dans laquelle il était important de faire vos propres choix. Nous voulions plus que tout être indépendants. Mais en même temps que nous avons essayé de nous libérer, nous nous sommes sentis solitaires et abandonnés. Dans notre enfance, le monde venait juste de paraître excitant et plein de possibilités mais, maintenant quand nous en sommes sortis seuls, il apparaît effrayant et accablant. » Erik Östensson
Ce petit livre relié, conçu par Matilda Flodmark, contient 39 images dont de nombreux encart à volets qui se déploient et un court texte à la fin. Les trois dernières images sont des reproductions de peinture, choisies par le photographe, d’un même lieu – en 1916, 1931 et 1942 pour souligner encore une fois des relations de famille qui peuvent être également liées à un lieu.