Reviews of "Evigheters evighet"

Västerbottens kurriren 2010-04-15

Glesbyggdens cirkelrörelse

Erik Östensson skapar ett slutet rum med sin bildsvit med doft från ödemarken.

Fakta

Konst
Erik Östensson
Evigheters evighet
Galleri Alva
Visas till 4 maj

Erik Östensson skapar med sin bildsvit med ödemarksdoft ett lod som pendlar mellan ytterligheter: med kraftfulla lugna rörelser mellan människa och natur, mellan klaustrofobi och total gränslöshet, mellan det stillsamma och det otämjda. I Galleri Alva bygger han med sin fotosvit av de sex enskilda bilderna upp ett verk som, helt enligt den plan konstnären beskriver i utställningsinformationen, bara går att betrakta som en helhet och som sluter sig i en allt tätare ring kring den som försöker sig på att skilja ut dem och se varje del för sig.

Vi befinner oss i namnlöst land, långt ute, eller snarare inne, i skogen. Grusvägarna är de enda tecknen på civilisation, i övrigt saknas i denna barrskog alla former av mänsklighetsmarkörer - inga brevlådor, inga vägskyltar, inga telefonledningar över våra huvuden. Och trots skogarnas oändliga vidsträckthet finns ingenstans att ta vägen, Erik Östensson bygger samman ett system som löper genom verken, där vägarna kröker sig in mot varandra, bildar osynliga cirklar som ska ta oss tillbaka till samma vägskäl gång på gång på gång. Allt är barr, torkad lera, grus och gräs.

Vi som ställer oss mitt i rummet måste välja. Antingen stannar vi utanför denna skogens cirklande evighet och förblir den obekväma gästen från staden som allt detta tar spjärn mot. Eller så sänker vi garden och låter oss dras med ut och iväg. Mannen som vänder oss ryggen på två av fotografierna - placerade så att de, trots att detaljerna visar att bilderna är tagna vid skilda tillfällen, blir varandras spegelbilder - ställer sin egen person till förfogande för den som vill haka på in i bilden. Vill vi, kan vi göra hans blick till vår och fortsätta från fotografiets vitkantade ram, genom ramen kring det vitkantade fönster han blickar ut genom, vidare ut i himmel och grönska. Samma svala inbjudan finns i den videoinstallation som hör till utställningen, en film som visar en sovande ung man på en buss genom ett höstgrått skogslandskap: vill vi, kan vi följa med. Vill vi inte, fortsätter färden utan oss.

Erik Östensson, Umeå, är utbildad vid International Center of Photography i New York och har tidigare ställt ut på Verkligheten i Umeå, då i en grupputställning där han bidrog med en serie vardagsrealistiska fotografier med en surrealistisk klang. Då handlade det om en dissonans skapad av ett avvikande kroppsspråk hos de avporträtterade. Trots realismen i den nya fotosviten kvarstår i denna utställning samma surrealistiska känsla som då - men denna gång placerar Erik Östensson gåtorna inom betraktaren själv.

Djupa stumma skogar och öde landsvägar är tacksamma bildgrepp att använda för att fästa det existentiella i - men det Erik Östensson gör har inget med lättinsåld glesbygdsromantik att göra, han använder bara skogens och glesbygdens estetik som komponenter i gestaltandet av vår inre strid mellan dels en önskan om att viljelöst låta sig uppgå i det storas cirkelrörelse, dels få förbli den utomstående betraktaren, den som ställer in ögats skärpedjup till att endast se den egna spegelbilden i glaset framför ett fotografi.

Sara Meidell

Publicerad: 15 april 2010 kl 00.55