Jag hör inte vad de säger

Texten nedan är en presentation av arbetet. 

Vi lever i ett sekulariserat samhälle. Religionen är inte längre ett sätt att förstå världen. Dagens samhälle har gått vidare till något nytt. Till något som inte bygger på vidskeplighet utan på vetenskap.

Den generation som jag tillhör skulle man kunna kalla den andra generationens sekulariserade svenskar. Det var alltså våra föräldrar som bröt med den kristna traditionen. Nya vetenskaper ersatte tron. Den ökade materiella välfärden som denna generation varit med om verkar vara orsaken. Det hade kommit en ny frälsning. Välfärd. Vetenskap. Framtiden var ljus och det fanns en framtid vid sidan av evigheten. Denna framtid skulle lyfta bördorna från människors axlar. Vi, jag och andra i min generation växte alltså upp i denna framtid av välfärd. Vi fick allt vi önskade. Vi var befriade.

Men vad händer nu? Är det en öken vi vandrar i efter befrielsen? Folkhemstron är död och vi har passerat framtiden. Vad kommer sedan?

De som har tid att öppna sina ögon märker att bördan ligger kvar där på våra axlar. Tomheten och ensamheten är kvar. De tonerna som spelas upp låter ”förverkliga dig själv” och dessa gör tomheten och ensamheten än större. Vilka är våra verktyg? Hur handskas vi med detta? Detta arbete växte fram i sökandet efter verktyg som kunde hjälpa mig. Med verktyg menar jag förhållningssätt, tankar och handlingar som kunde ge mig en mening och en ny framtid. Mina föräldrar verkade stå med tomma händer i ruinerna av en framgångshistoria. En folkhemstro som en gång i tiden stod för gemenskap och öppenhet men som nu hade låst in sig och när jag nu såg på den verkade darrade av rädsla. Där tog spåren slut. Spåren som ledde in i historien hade sopats bort för mig. Mina föräldrar hade slängt allt och rusat mot befrielsen. Det kristna förhållningssättet som deras föräldrar hade levt med visste varken de eller jag något om. Jag är varken döpt eller konfirmerad, min kontakt med kristendomen var begränsad till ”den sommartid nu kommer” som sjöngs på skolavslutningen.

Ändå finns det något där en kärna eller grund som ibland kommer till mig. Något som är mer än allt annat. Men jag kan inte koda den. Jag har ingen väg in, har kontakten till den gått förlorad i den historia som jag inte vet något om?

I min omgivning har jag många vänner som står på samma plats som jag. Platsen är liten och alla vägar bort är höljda i mörker. När jag genomförde detta arbete använde jag mig av dessa vänner. Jag låter dem själva få gestalta denna plats. De sitter alla i vad de själva kallar bön. Deras ansikten är vända bort från betraktaren för att visa på den brutna kontakten. De sitter på den tomma och ensamma plats där jag också sitter. Den historia som ibland viskar har lämnat oss i tystnad.